Duktig

Så heter serien denna lilla, rara servis från IKEA tillhör. Jag spanade in den hos Weronica för ganska många veckor sedan.
Första gången jag letade efter den så hade den inte kommit in än. Men nu i lördags fanns den inne! Jag slet snabbt åt mig två paket. Ett hem, och ett till landet.
Lika bra det! Nu när jag var inne på hemsidan för att kolla en annan sak, ser jag att servisen är slut på lagret. Och att man inte kan säga när den kommer in.

I bland har man tur!

Sunkig tisdag

I bland känns det som att balansen i tillvaron bara är en tunn fernissa. Det krävs ganska lite för att den skall bli repig.
På samma vis känns det som att välbefinnandet vilar på en instabil grund, när det räcker med att jag sover lite halvdåligt två nätter i rad, så tryter orken. Barnen har aldrig haft sömnbekymmer, men vissa nätter är det som att det alltid är något som stör så snart jag skall dyka ned i djupsömn.

Någon skall upp och kissa.
En annan kissar i sängen.
En tredje vill bli ammad.
Någon jämrar sig i sömnen; drömmer något otäckt.

Då är jag tacksam för mina nya rutiner. Förut hade denna situation garanterat medfört att jag, efter att ha lämnat barn på dagis, drog till vår lokala ICA. Där unnade jag mig godis och glass, och tillbringade därefter dagen framför TV:n eller datorn. Detta ökade egentligen inte mitt välbefinnande det allra minsta. Däremot var det något invant och vedertaget att ta till de dagar då det är som att den egna lilla världen står stilla.

Jag vet ju så väl vad jag mår bra av, efter två tuffa nätter: frisk luft och en rask promenad, kaffe och en varm lunch.

Till råga på allt är det dessutom både stökigt och ostädat här hemma. Badrummet är nästan lite kusligt. Tvätthögen mäter närmare två kvadrat. Det var precis som att allt hamnade snett i planeringen, bara för att jag var borta tisdag och onsdag förra veckan. Tiden räckte inte till. Helgen, den bara försvann.
Så står man där, i början på en ny vecka, och frågar sig varför det känns så skitigt? Det är inte kul när dammet yr när man går genom rummet, och toaletten luktar som den gör när man har slarvigt kissande förskolebarn. Jag vill röja!

Varför sitter jag då här och skriver? Jovisst - jag sitter framför datorn nu också, som jag gjort förr. Men det finns en anledning till det - jag ammar. En lite stund till.
Sedan skall jag laga lunch. Spenatsoppa med ägghalvor.
Därefter skall jag fortsätta plocka, dammsuga, våttorka. och lyssna på P3, så klart. Det blir en helt okej dag, trots allt!

Fort som sjutton!

Innan jag kastar mig i säng:

-1,7 kg sedan förra veckan.

Alltså: -7,9 kg på sex veckor.

Det ni!

En ögonblicksbild: lördagsmorgon i Stureby

Här sitter våra barn och ser på Barnkanalen. Vardagsrummet ekar en smula tomt, efter att den trevliga familjen från Norrköping kommit och hämtat de hemska sofforna sent i går eftermiddag. Mannen kånkade ned lekrumssoffan, och nu har vi en provisorisk TV-soffa här i vardagsrummet.

Så mycket plats! Vilken rymd! Jag blev lycklig bara av att komma ned i vardagsrummet i morse.

I eftermiddag skall lilla H på kalas. Då skall resten av familjen ta en rekognoceringstur till IKEA. Jo, jag vet, det är lönehelg, och förmodligen helt hysteriskt och kaotiskt i det stora möbelvaruhuset. Men vi skall trots allt bara titta - inte handla.

Jag är så glad över att våra barn, oftast, är så snälla mot varandra. Det är väldigt lite avundsjuka och konkurrens här hemma.
Jag är fullt medveten om att detta kan komma att ändras när som helst, då barnens behov varierar utefter vilken ålder de befinner sig i. Små barn som känner delaktighet och tillhörighet, som får vara med, upplever inte avundsjuka - det är min hemsnickrade teori.

Så är det förstås ett faktum att inget av barnen har något minne av att ha varit enda barnet; ensam med mamma och pappa. Store H var bara 18 månader då lilla H kom till världen. Lilla H var i sin tur 23 månader då lille F föddes; han var lika gammal då slutligen lilla M kom till oss i april i år.
Det finns en omtanke om varandra, en gemenskap och en självklar känsla av tillhörighet, som gör mig rörd och väldigt, väldigt tacksam.

Enda barnet, som jag själv är

Utförsäljning

I kväll vid sextiden kommer vårt vardagsrum befrias från två mörkbruna kolosser som dominerat inredningen sedan februari 2007. Jag talar om våra två tresitsiga soffor av typen Kramfors från IKEA.

Det är inget fel på sofforna i sig, men de var fel hemma hos oss redan från första stunden de stod i vardagsrummet. Och då var det försent att ångra sig. Vi är inte kända för att ta förhastade beslut, eller för att köpa saker och ångra oss. Men, vi kan alla göra fel. Synd bara att det skulle vara ett så dyrt och stort fel!
Dessa soffor kräver rymd och gott om plats omkring sig. Det kan inte vi erbjuda i den del av vårt vardagsrum vi avsatt för soffsittning och TV-tittande.
Dessutom är jag verkligen inte något skinnsoffe-typ. Inte mannen heller. Jovisst, det är vansinnigt praktiskt att kunna placera en tvååring med sin skål med lördagsgodis i soffan, och veta att det inte kan hända något som inte en fuktig trasa kan råda bot på. Det är tyvärr inte ett tillräckligt bra argument för att behålla dessa klumpiga, kalla och ogästvänliga monstersoffor.

Försäljningen av dem finansierar till 80% inköpet av deras ersättare. I nuläget funderar vi mycket allvarligt på hörnsoffan Karlstad. Med den modellen utnyttjar vi platsen här i vardagsrummet bättre, och dessutom behöver vi den rymlighet soffan kan erbjuda.

Eftersom vi är ordentligt brända av det flagranta felköpet sist vi var på soffjakt, skall vi emellertid ta det mycket lugnt. Vi kånkar ned den stora soffan från barnens lekrum, och ställer den i vardagsrummet så länge, medan vi i lugn och ro bestämmer oss för hur vi skall ha det här i husets mest utnyttjade rum...

Vad händer första kvartalet 2010?

Jo, då är enligt uppgift förskolan Rothugget återuppbyggd. Den informationen fick vi vid kvällens föräldramöte.

Det är ju bra med framförhållning, brukar man säga. Och visst, tiden går ju fort; alldeles för fort känns det som. Men det är vansinnigt långt till januari, februari eller mars 2010!

Då är store H drygt sju år.
Lilla H är drygt fem och ett halvt.
Lille F är drygt tre och ett halvt.
Lilla M är ett år och åtta-tio månader, och går på dagis.

I dag gick vi som så ofta förbi Rothugget, på väg till fritids för att hämta store H. Då såg vi att det hade satts upp staket runt dagiset, den typen av höga staket av metall som sitter i betongblock. Det satt skyltar på, men vad som såg ut att vara namnet på någon byggfirma. Det skall kanske börja rivas nu, kan man föreställa sig.

Jag kommer som ni säkert förstår följa detta rivnings- och återuppbyggningsprojekt med största intresse!

Stolt och smickrad!

Tack snälla J för den fina utmärkelsen! När jag blir uppmärksammad av dig på detta vis, känner jag mig riktigt etablerad i min egen lilla vrå av blogg-världen.

Nu är det min tur att utse mina favoriter:

1. Weronica - en mammas dag: Detta är den blogg som jag följt längst av alla bloggar. Weronica har hunnit med att blogga i tre olika "skepnader" eller konstellationer, under de år jag läst och följt henne. Jag tröttnar aldrig på hennes kollage, tips och reflektioner. Tror att hon inspirerat mig mer än jag själv kan se...

2. Sofia - nr 72: jag tror det var du som fick mig att inse att jag faktiskt också skulle kunna blogga. Det var i vart fall efter ett besök med fika hemma i ditt kök, som jag stegade hem och satte mig vid datorn och började! Om du bara ville skriva lite oftare!

3. Tove: jag gillar dig, jag gillar det du skriver, och du var också en stor inspirationskälla när jag började blogga.

4. Lena: min vän, mitt vardagssällskap! I din närvaro kan lite trist shopping av strumpor och en snabbfika kännas som en spännande utflykt! Och så bloggar du dessutom; så klokt, om barnen, livet och mer än så...

5. Kicki: det var en frisk fläkt att upptäcka att du bloggar! Ett makalöst sätt att hålla koll på gamla kompisar. Du skriver så öppet och ärligt om livet, och om hur det är att leva med en kronisk åkomma. Du vet att jag gillar dig!

6. Lotta: att jag började matblogga, det tänker jag tacka dig för! jag önskar att också du skrev oftare (börjar bli tjatigt nu, va?). Du skriver inspirerande om mat, tar vackra bilder, och är rent allmänt en mycket angenäm blogg-bekantskap.

7. J: jag struntar precis som du själv i om man inte får nominera tillbaka! Jag gillar verkligen det du skriver, och vi råkar ju ha en del gemensamma nämnare, även utöver att vi är lika gamla och båda har PCOS. Vi sitter på varsin sida om stan, och skriver utifrån våra livssituationer. Jag är glad att jag hittade dig inne hos Sofia i vintras!

Tillbaka från Göteborg

Jag har varit på en snabbvisit i Göteborg, med anledning av att min morbror R begravdes i går eftermiddag. Jag känner mig lite matt. Även fast det är ovanligt lugnt att bara resa med ett barn, så är det nog så intensivt med en snabbvisit när anledningen är att man skall ta farväl av en nära anhörig...

Det var i vart fall en mycket fin ceremoni. Vi tog farväl av R i ett kapell på Västra kyrkogården i Göteborg, inte många kvarter från platsen där han föddes och växte upp. Min familj har djupa rötter i Majorna och Kungsladugård. Musiken speglade min avlidne morbrors personlighet och anknöt till hans liv och hans ursprung. Det kändes riktigt bra att sitta där i kapellet, även fast det var sorgligt och overkligt på samma gång.

Efter ceremonin samlades vi på anrika restaurang Sjömagasinet och åt en god måltid. Maten och den goda måltiden var centrala företeelser i R's liv. Det kändes så rätt att sitta med utsikt över Göta Älv och Älvsborgsbron. Solen strålade, det var en vacker och mild höstdag. Vi satt bara ett stenkast från kvarteren där R sprang och lekte som barn. Han var en riktig ur-göteborgare, i ordets bästa bemärkelse. En påläst och allmänbildad lokalpatriot som kunde svara på de flesta frågor om stadens ursprung och dess framväxt från 1600-talet och till nutid.

Jag måste också smälta det faktum att R på ett mycket generöst och omtänksamt vis tänkt på mig i sitt testamente. Jag känner mig glad och tacksam mitt i sorgen.

Som utflyttad från Göteborg sedan åtta år tillbaka, har jag inte haft den regelbundna kontakt med R som min mamma och min kusin haft. Att han verkligen är borta, kommer jag nog inte till fullo förstå förrän vid nästa släktsammankomst - helt enkelt nästa tillfälle då han hade varit en självklar deltagare. Då först kommer det stå klart att han inte längre finns bland oss.

Förskolan Rothugget skall byggas upp igen!

Än så länge har jag bara hört det ryktesvägen genom barnens förskolepersonal, och en förälder med insyn i verksamheten.
Det känns bara så skönt att det kommer att börja hända något! Nu kommer det säkert att ta sin lilla tid innan det står en ny byggnad på platsen. Hur det skall bli, och när våra barn skall få komma tillbaka dit - det återstår att se...

Det är föräldramöte på förskolan på torsdag, och då tror jag att vi kommer få veta mer.

Ytterligare en vecka

Kvällens invägning var ännu en triumf för mig. Detta trots efterrrätt i fredags, efterrätt i går samt smörgåsar till helgfrukostarna. Nu gäller det att kompensatoriskt hålla igen under den kommande veckan!

-1 kg sedan förra söndagen.

-6,2 kg sedan starten för fem veckor sedan.

Nu har vi tio veckor kvar av vår interna viktutmaning, mannen och jag. Jag har 6,2 kilo kvar till min drömvikt. 6,2 kilo på tio veckor. Det kan gå...

När modersinstinkten vaknade

I går hade DN en artikel på Insidan, som handlade om samvård av mor och barn när barnet föds för tidigt. När jag läste artikeln, väcktes många minnen från vår egen tid på Sachsska barnsjukhusets neonatalavdelning sent i december 2002, och i januari 2003.

Det är en speciell upplevelse att få ett för tidigt fött barn, i synnerhet när det är första barnet! Man skulle kunna säga att det är både bättre, och sämre, än om man har barn sedan tidigare. Det som är bättre, är att man inte har något att jämföra med. Att barnet så som vår store H föds i vecka 30+6, väger 1,6 kilo och får bröstmjölk via sond känns efter ett tag fullständigt naturligt.
På minuskontot finns det faktum att föräldraskapet fortfarande är något teoretisk och abstrakt, som man saknar fysisk erfarenhet av.

Nu hade vi den stora turen att få en frisk son. Hans för tidiga ankomst berodde vare sig på sjukdom hos honom eller hos mig; det vara bara sådant som händer i bland. Vi kunde fokusera på att han skulle växa, bli större och successivt orka och vänja sig vid att själv suga mjölk, i stället för att få bröstmjölk via sonden. Ändå var det så klart en konstig start på vårt nya liv som föräldrar!

Många företeelser har slagit mig med full kraft först senare. Ett exempel är att jag fick pumpa igång min mjölkproduktion. Det gick inte så lätt för mig, eftersom jag av naturen inte är byggd som en ko, och dessutom har svag utdrivningsreflex. Att pumpa ut mjölk var helt enkelt jättesvårt för mig. Men, jag gav inte upp. Jag satt vid den stånkande mjölkpumpen var tredje timma, dygnet runt, tills H vid sex veckors ålder till slut orkade livnära sig på egen hand, utan sondning. Nu är man så klart inte en bättre mamma för att man ammar, men detta var viktigt för mig! Jag var så glad att jag inte givit upp, trots att det varit besvärligt.

Precis som det skrivs i artikeln så kan man som mamma, och även för den delen som pappa, känna ett utanförskap i vården av sitt barn. Barnet är litet och skört, och experterna i form av de erfarna sköterskorna och läkarna på neo är auktoriteter i förhållande till barn, med en erfarenhet som man som nybliven förälder saknar.
Givetvis kan det vara bra att som på samvårdsavdelningen de beskriver i artikeln få ha barnet hos sig hela dygnet. Men - jag är inte enbart positiv till detta upplägg.
Det var arbetsamt att ha sitt barn på en neonatalavdelning.
Vi brukade komma dit innan nio på morgonen och stanna hela dagen; komma hem kanske vid halvsextiden på kvällen. När vi var på neo hade vi ansvar för H. Vi bytte blöjor, satt med honom hud mot hud och sondade honom. Jag gick dessutom iväg och pumpade, förutom att H fick träna på att ligga vid bröstet och försöka suga själv. Efter en dag på neo var vi känslomässigt utmattade. Skötseln av H kändes ofta ganska omständigt. Alla sladdar, sonder och all apparatur som pep då andningen gick ned.
Att få komma hem till sitt eget hem på kvällen, laga sin egen mat och bara vila i soffan - det var obeskrivligt skönt och avslappnande! Att få en paus från sjukhuslivet var helt enkelt nödvändigt. Vi laddade batterierna inför nästa dag.

Jag är helt övertygad om att det kan upplevas som oerhört ansträngande att vara ansvarig för sitt lilla barn dygnet runt, om än under överinseende av erfaren vårdpersonal. Det blir ju ofta så binärt när en ny rutin införs. Antingen eller, helt enkelt.
Som förälder känner jag att man faktiskt måste ha rätt att få välja, när man plötsligt överrumplas av en oväntad händelse så som en prematur förlossning. Man måste få en chans att få vänja sig vid att bli förälder, när barnet, som i vårt fall, plötsligt dyker upp - nio veckor tidigare än det beräknade födelsedatumet!
Jag undrar om det är någon som vågat, eller ens tänkt på, att fråga föräldrarna om den aspekten av att få ett för tidigt fött barn?

Att anknytningen och känslan av att vara förälder påverkas, det är ofrånkomligt. Det kan man nog aldrig riktigt kompensera för. Jag är medveten om att vi själva hade väldigt lätt för att lämna över H till vårdpersonal, oavsett om de var de välbekanta personerna på vår neonatalavdelning, eller främmande läkare vid synundersökningar. Eftersom det blir ganska många rutinundersökningar på ett för tidigt fött barn, så var kanske detta på sätt och vis positivt?

Jag vet emellertid precis när min modersinsting vaknade till fullo! När lejoninnan i mig bara ville slita till sig sin unge. Det var en måndag morgon, då H legat på neonatalen i åtskilliga veckor. Han hade fått syrgas under en period och även fått en blodtransfusion, men han mådde bra. Han orkade suga mjölk själv i ganska stor utsträckning och utvecklades på det hela taget mycket positivt.
Jag kom som vanligt in till neo strax före nio på morgonen. Då brukade jag amma H, och därför hade jag inte pumpat ur mjölk hemma.
När jag kommer inpå salen, känner jag inte igen en enda person i personalen. Det visar sig att personalen på de två vårdavdelningarna brukar byta salar med vissa mellanrum. Jag går fram till H´s säng, och där står en främmande sjuksköterska, som presenterar sig för mig. I stolen bredvid H´s säng sitter en sjuksköterskestudent, som jag aldrig träffat tidigare, och sondar H. Jag blir alldeles kall. H skall ju inte sondas kl 09.00, han skall ju bli ammad! Jag lägger band på mina känslor. Min grundpersonlighet, den duktiga, väluppfostrade flickan tar över. Egentligen vill jag bara fräsa åt den stackars lilla sjuksköterstudenten och rycka H ur hennes famn.

Detta plötsliga, moderliga uppvaknande fick något mycket positivt med sig. När överläkaren vid ronden en knapp timma senare ger klarteckenför hemvård, beslutar vi oss för att H skall komma med oss hem. Vi nästintill flyr från neonatalen; åker hem samma eftermiddag. Inte för att vi inte trivs. eller för att vi tappat förtroendet för vården. Nej men vi hade vaknat till i vår föräldraroll.
Vi vågade släppa taget om det säkra;tryggheten i att en sköterska kom så fort vi ropade.
Vi var redo att börja träna på att vara föräldrar till vår lille pojke, även i vårt eget hem.

Det var en oerhört stark känsla som jag aldrig kommer att glömma!

Bloggtorka?

Nejdå, bara lite tidsbrist...

Jag ägnar väldigt mycket tid åt min matblogg! Den är min lilla förälskelse, som jag smiter för att skriva i, fastän vi har mina föräldrar på besök här i helgen. Vi har inte träffats på närmare två månader, så barnen var närmast extatiska när nonno och tatta dök upp här i går kväll!

Med andra ord - jag återkommer!

Hanne Kjöller och Hillevi Wahl

Hanne Kjöller har skrivit en bok, som jag tror jag kommer ha stort utbyte av att läsa. Boken handlar om det så kallade livspusslet, vilket är ett uttryck jag kommit att djupt ogilla. Hanne Kjöller har skrivit om samma ämne i DN tidigare, med stort engagemang, så jag är inte förvånad över att hon valt att skriva mer om det. På Brombergs hemsida står det så här om bokens innehåll:

"Vi skaffar barn allt senare i livet. Utbildning och bostad är oftast avklarade när barnen kommer. Lönen brukar för den välutbildade medelklassen i storstäderna vara tillräcklig för att kunna köpa sig både hämtmat och en Thailandsresa på höstkanten. Ändå är vi inte nöjda.

Det talas om livspussel som inte går ihop. Om ett arbetsliv som inte låter sig förenas med ett familjeliv. Och om föräldrar, framförallt kvinnor, som håller på att gå av på mitten.

Vad är det för bild av moderskapet som det inte går att leva upp till? Skulden lurar i glappet mellan förväntningarna och hur livet faktiskt blev. I bakgrunden spökar en lidandekultur som försurar tillvaron.

Hanne Kjöller ger sig på moderna modersmyter och visar hur de gör livet svårare än vad det skulle behöva vara. Hon visar att det finns alternativ. Det går att njuta av småbarnsåren i stället för att bara genomlida dem!"

Jag tycker också att tonläget i bland är märkligt. Jag har skrivit om det tidigare här i bloggen. Vad är det som är så förfärligt besvärligt?

Tänker på en kvinna jag sålde gravidkläder till på Blocket härom veckan. Hon hade några frågor kring det hon ville köpa, och vi mailade fram och tillbaka ett par gånger. När hon förstod att jag är fyrabarnsmamma, skrev denna enligt uppgift 39-åriga förstföderska något tillbaka till mig i stil med:
"Oj, så många barn, då kan du inte ha mycket egentid!"

Och se, där dök ytterligare ett av de uttryck jag ogillar upp!

Hillevi Wahl har skrivit en bra krönika med anledning av Hanne Kjöllers bok. Hennes åsikt (eller kanske snarare rubriksättarens åsikt) är att svenska föräldrar är gnällspikar.

Det ligger en hel del i det...

Snabbrapport på kvällskvisten

Jag fortsätter nedåt...

-900 gram denna veckan.
Sammanlagt -5,2 kilo sedan starten för exakt fyra veckor sedan.

Det är bara att köra på!
Jag är extra nöjd över att vikten inte stagnerat. Jag har trots allt varit ganska risig den här veckan, och nästan inte rört på mig alls. Det har åkts bil både till och från dagis, ICA och skola. Och ändå har jag gått ned såpass mycket! Jag är bara så nöjd med mig själv just nu...

H och M

Det är ganska märkligt att vi sedan flera år tillbaka inte har någon som helst kontakt med det par som en gång i tiden sammanförde oss. Som var våra bröllopsvittnen. Vars äldsta dotter jag faktiskt är gudmor till! Den flickan har jag inte sett på fyra år...
Jag fick veta något som verkligen förvånade mig, när jag var och klippte mig hos min frisör i våras. Det var H som en gång i tiden rekommenderade mig att börja gå till honom. Han frågade om jag visste hur det var med H. Jag beskrev då att vi vuxit ifrån varandra och inte längre hade kontakt.
Hon har ju haft det lite jobbigt i samband med skilsmässan, säger då min frisör.
Skilsmässan...?!säger jag, nästintill chockerad.
Min frisör blir då lite nervös, och undrar om han kanske blandat ihop H med någon annan. Jag försäkrar honom om att så säkert inte är fallet; han har ett fantastiskt minne, och brukar komma ihåg allt man berättar för honom.
Jag tänker på detta när jag går därifrån. När jag kommer hem gör jag några sökningar på H. Jo, hon verkar bo kvar på samma adress. M är däremot inte längre skriven där.
Mina tankar återkommer till H och M då och då. Kan det verkligen vara så att de skiljt sig? Jag är så naiv i bland; tror inte att sådant händer.

Så slumpar det sig att min man sammanträffar med några gamla kursare till honom och M, en dag på lunchen. De bekräftar att H och M verkligen har skiljt sig. De är ganska förtegna, men undslipper att det tydligen inte var någon snygg skilsmässa.
Jag går in på Eniro. Upptäcker att jag har kvar H's gamla mobilnummer. Det numret har jag inte ringt på tre år. Prövar att söka på det....jodå, H har kvar numret. Samma förnamn. Samma firmabeteckning. Ny adress. Men, mest påtagligt av allt...nytt efternamn.
Jag hittar henne på Facebook. Har tittat efter henne där tidigare; sökt på henne både med hennes efternamn som gift och som ogift.
Nu förstår jag ju varför jag inte hittade henne.

Tittar på hennes foto. Adda?

Nej. Vi känner inte varandra längre. Jag vet inte vem hon är.

McTinnitus

Den multinationella amerikanska snabbmatskedjan har gjort det - igen! Och det är inte första gången heller.
Det är ju bara så vansinnigt dumt. Musikspelarna ser tydligen ut som små mobiltelefoner som kan tryckas mot örat. För det första borde väl vem som helst begripa, att även om något är tänkt att fästas i ett bälte, och spela musik, så kommer små barn så klart att hålla den mot örat. Så tänker små barn. Då kan man inte ursäkta sig med att det inte var tänkt att den skulle användas så. Om det krävs att man skall kunna resonera och ha förstånd nog att inte trycka upp den mot örat - då är det väl helt uppenbart inte någon leksak lämplig för ett Happy Meal?
Så här säger docent Björn Hagerman vid Karolinska institutets laboratorium för hörselteknologi:
"Musikspelaren gav ovanligt starka ljud i frekvensområdet 2 000-4 000 Herz, ett område där bullerskador är extra vanliga. Ljuden förstärks då i hörselgången som är konstruerad som en liten orgelpipa..."

Vid ett test DN Ekonomi gjort på Karolinska institutet i Huddinge av fyra olika spelare inköpta i olika restauranger uppmättes kontinuerliga ljudnivåer på 115 decibel. Enligt Arbetsmiljöverket får ljudnivåer för vuxna på arbetsplatser aldrig överstiga 115 decibel mer än under mycket korta ljudimpulser på maximalt cirka 0,1 sekund. Vuxna riskeraratt få hörselskador om de utsätts för ljud­nivåer över 80 decibel under längre tid. Men eftersom barn har rakare hörsel­gångar och ljudet förstärks annorlunda än hos vuxna tyder forskning på att barn är mer känsliga för ljud än vuxna.

Så här resonerar McDonalds:

McDonalds tycker inte att leksaken är farlig för hörseln.

"Vi har testat den 25 centimeter från örat och uppmätt 79 decibel. Det understiger gränsvärdena med råge", säger Claes Eliasson på McDonalds Sverige. - "Den är inte tänkt att se ut som en mobiltelefon. Det är en tolkning..."

Just det. Så tolkar majoriteten av små barn det hela. Mobiltelefon i bältet finns inte i deras begreppsvärld.
Inte i min heller, för den delen...

Funderingar

Nu skall jag snart göra mig en kopp te och gå och lägga mig och läsa en stund. Jaghar lyckats få en hel del gjort i dag, trots min löjliga halsinfektion och trots att lilla M varit som ett plåster. Ett sött, men gnälligt plåster. Jag har utfört de angenäma sysslorna rensa, slänga, dammtorka, dammsuga och våttorka. Nu är det drägligt på övervåningen igen, med undantag från badrummet. Det skall saneras i morgon. Jag mår verkligen inte bra när det är stökigt och smutsigt. Det sitter i huvudet.

Mitt matbloggande har verkligen livat upp mina dagar. Att laga mat är ett av mina allra största intressen, och nu är jag, tack vare bloggen, så motiverad och inspirerad att laga mat. Det är så kul!

Det enda som stör mig riktigt mycket just nu är mitt hår. Jag var hos min underbare frisör i tisdags. Han är fantastisk. Det är så avslappnande att komma till salongen, och alla är supertrevliga och barnkära. De senaste fem och ett halvt åren har jag kanske varit där utan barn max vid två tillfällen. Nu, i tisdags, somnade jag till och med när han klippte mig! Jag var superhes, trött och nedstämd. Där är en miljö som alltid får mig att slappna av, men det här med att somna kändes lite lustigt. Jag blev inte precis glad av att frisören var tvungen att kapa av nästan åtta centimeter! Så slitet och eländigt var mitt hår, påfrestat av hormoner och sommarslitage och inte minst det faktum att jag borde varit där för en månad sedan, men hela tiden glömde boka tid...
Ett lyxproblem, kan tyckas, men jag känner inte igen mig i utsläppt hår. Det får helt enkelt bli uppsatt hår framöver. Då kan jag låtsas att det är längre än det är...

Min vän Lena

Nu när hösten obevekligen är här, värmer det med en sommarvy från Näshultasjön, vid vårt lantställe...

Jag är fortfarande i lika dåligt skick som i går. Rösten är aningen bättre, men skall brukas med måtta, så att den håller dagen ut. Trött och hostig känner jag egentligen mest bara för att krypa upp i soffan och titta på film hela dagen. Skall nog försöka få lite nytta gjord, detta till trots.

Vill verkligen rekommendera ett besök inne på min vän Lenas nya blogg Storfamiljen! Hon har precis börjar blogga, men jag är helt övetygad om att man från henne kommer att kunna få massor med bra, konkreta råd på hur planering och struktur kan underlätta vardagen. Många råd funkar ju lika bra vare sig man har två eller sju barn!

Nu väntar dagislämning.

Glöm inte bort min matblogg - skulle vara jättekul med lite feedback på hur den uppfattas...

Lite sjuk, lite trött

Jag är verkligen inte på topp just nu. Den lätta kittlingen i halsen som dök upp i lördags kväll, har utvecklats till precis det jag inte ville - en regelrätt halsinfektion. Och som alltid då jag drabbas av detta, tappar jag i stort sett rösten. Det är verkligen inte särskilt praktiskt, för att uttrycka sig milt.

Huset ser ut som ensvinstia. Vi låg väldigt lågt med städning här förra veckan, eftersom det försiggick målning av garderobs- dörrar och dörrar på andra våningen. Så var vi på landet i helgen, och tömde det på mat och på andra saker som inte skall vara där över vintern. Nu står det papperskassar i köket, väskor i lekrummet och hallen på övervåningen. leksaker på golven i barnens rum och i lekrummet, smutsift badrum och en gigantisk tvätthög på soffan i lekrummet. Och jag orkar... ingenting, just nu. Måste åka in till stan strax, eftersom jag skall klippa mig, och det är så viktigt att jag inte vill avboka, trotts mitt hälsotillstånd. Borde klippt mig för en månad sedan!

I eftermiddag är det då dags för veckans pass på Högdalens sim- och idrottshall. Cirkusjympa för store H, och danslek för lilla H. Jag, lille F och lilla M sitter utanför och väntar, och roar oss efter bästa förmåga med morotsstavar, böcker med mera. Suck. Jag skulle vilja gå och lägga mig och bara sova...

Söndagsrapport

Vi har varit på landet i helgen. Skönt med miljöombyte.
Sista riktiga vistelsen där på bra länge; nästa gång kan hända vi bara åker över dagen, tänkte vi...

Så som jag måste göra i morgon, eftersom vi upptäckte vid hemkomsten att necessären står kvar i badrummet på landet. Innehållet är delvis av sådan karaktär att den ohjälpligen måste hämtas. Så, jag vet vad jag kommer ägna tre timmar åt under morgondagen -bilkörning. Surt.

Desto sötare känns det att kunna rapportera veckans framgångar på viktfronten:

-1,8 kg sedan förra söndagen.
Sammanlagt - 4,3 kg på tre veckor!

Det är en underdrift att skriva att jag är glad. Jag är så nöjd, motiverad, överväldigat...det funkar ju!

Nu kommer en ny vecka. Skall förmodligen få veta när min morbror R skall begravas; boka tågbiljetter och planera kring detta. Mannen och de tre stora barnen får stanna hemma; jag och lilla M åker ned till Göteborg. Det får bli så, funkar inte annars.

Avsked är viktiga. Passageriter skall man inte slarva med. Det hjälper till att sammanfatta det som varit, och är början på det som skall komma efter. Ett helt liv skall sammanfattas. Nu hoppas jag bara att det dröjer många år innan vi har ett nytt dödsfall i familjen.

Min morbror R

Sent i går kväll dog min morbror. Han somnade in på en intensivvårdsavdelning på Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg. Min mamma var hos honom, hade suttit hos honom hela eftermiddagen och kvällen.
Det kom inte som en chock, när hemtjänsten ringde till min pappa och berättade att de hittat R medvetslös hemma i lägenheten. Han hade fått en massiv stroke som drabbat båda hjärnhalvorna. Han har haft flera strokes innan, och hade dessutom hjärtflimmer och njursvikt. Trots detta går det aldrig att vara förberedd på att en människa skall försvinna.
Vi är tacksamma över att han fick ett såpass fint slut på livet, att han slapp bli liggandes som ett vårdpaket, och i stället fick somna in.

Det känns så konstigt att den lilla släkt jag har på min mammas sida nu blivit än mindre. Mina morföräldrar dog för åtskilliga år sedan; min mammas äldste bror är död, så även hans fru. De som finns kvar är min mamma, min kusin med familj och så jag själv med min familj. Min mamma är vid snart 61 års ålder den äldsta familjemedlemmen på min sida av släkten.
Vi är en liten skara.

Jag tänker på R, och jag minns episoder från min uppväxt. Han är inte bortglömd. Jag kommer att bära med mig minnen av R, och de som kommer att leva längst är nog de som har med matlagning att göra. Han var oerhört intresserad av matlagning, och en duktig amatörkock. Det vara ett av våra gemensamma intressen.
Dessutom var han, i likhet med mig, mycket intresserad av politik, fastän våra åsikter oftast gick isär. I bland var det bäst att undvika vissa ämnen, för att inte råka i luven på varandra.

Jag kommer att minnas R med stor värme.

Dött lopp!

Vilken tur att P3 finns! Vad skulle jag annars lyssna på? Förr var jag en P1-människa, men inte numera.
Radio är så överlägset TV, man kan ju både lyssna och syssla med vardagliga tråkigheter såsom att vika tvätt eller skura toan samtidigt som man får sig musik och populärkultur till buds.

Jag är verkligen jätteförtjust i programmet P3 populär, och programledaren Hanna Fahl och reportern/programledar-stand in Emily Asserbäck är verkligen jättebra på det de gör.

Populärkulturradiojournalistik när den är som bäst!

Till min stora glädje har P3 börjat spela Kleerup featuring Marit Bergman "Three a m" igen. Den spelades lite i somras, men kom i skymundan av Robyn och Titiyo. Helt oförtjänt. Detta är en så underbar låt. Känns som en blandning av Eurythmics när de var som synthigast och soundtracket till "The Neverending Story", för den som minns det.

Dött lopp är det i min värld mellan denna pärla och nästa:

Hello Saferide/Annika Norlin är en gudabenådad begåvning.
Jag säger bara: tack!

Mycket nöjd!

Leveransen från House of Lola öppnades i går med stor förväntan här hemma. Vi hade ingen anledning att vara annat än mycket nöjda med plaggen! Lika fina som på bilderna! Dessutom elastiska och oerhört lätta att ta av och på.

Storlek 110/115 visade sig vara helt rätt för lilla H. Hon manekängade glatt här i vardagsrummet, medan lille F grät av besvikelse då han förstod att samtliga plagg var till lilla H, och inget var till honom...

Vem är du då?

Take the Quiz here!