Veckans resultat

Så var det dags igen för invägning, söndagskvällens numera obligatoriska aktivitet.

-1,1 kg sedan förra veckan.
Sammanlagt -2,5 kg på två veckor.

Vad kan jag säga? Ännu en vecka utan (som det känns) en enda riktigt svår utmaning eller frestelse att stå emot. Det har inte känts det minsta besvärligt.
När jag får så här goda och snabba resultat blir jag ju bara ännu mer motiverande att fortsätta. För att ge ett konkret exempel på effekterna av min viktnedgång så har mitt midjemått minskat med 5 centimeter!
Jag ser fram emot ännu en skön vecka då jag sakta men säkert känner mig lättare och lättare i kroppen, äter god och omväxlande mat i lagom stora portioner samt avstår från socker, smörgåsar och annat onödigt.

Heja Belinda!

Den som i likhet med mig följer och läser Belinda Olssons blogg (som för övrigt inte går att prenumerera på sedan hon började blogga på TV8)- den personen vet att Belinda lagt om sitt liv med avseende på kost och motion. I en artikel på Allt om Barn berättar hon om sitt nya, sunda liv.

Fullt lika sunt som Belinda lever jag kanske inte - jag kan inte utföra någon annan fysisk aktivitet än mina dagliga prommenader. Som tur är skulle jag nog tippa att jag är ute och går i runda slängar en timma om dagen; i bland mer. Jag är lite avundsjuk på dem som kan cykla till jobbet, gå och simma, gå på gym...

Mamma-kompisen J berättade, då vi åt lunch förrförra veckan, att hon börjat gå på bikramyoga. Sådan där då man svettas i 40 grader samtidigt som man yogar. Jag hoppas att jag kanske kan pröva på något sådant, efter jul eller så. Om bara inte allt var så förbaskat dyrt! Funderar på om man kan önska sig pengar i julklapp för att köpa ett träningskort? Dessutom är det på tiden att jag utnyttjar det där "friskvårdsbidraget" jag får från jobbet, så snart jag är tillbaka där igen, i februari-mars.

Å andra sidan vet jag ju att man kan komma ganska långt med att regelbundet gå ut och springa, efterföljt av armhävningar och sit-ups. Men först skall den här småfeta, slitna tanten...förlåt, mamman, ägna hösten åt att bli av med lite späck.

Maratonläsning

I bland har det hänt att jag fastnat i en blogg och bara fortsatt läsa, bakåt i tiden. I kväll fastnade jag hos J. Vill ta mig friheten att citera ett stycke ur ett blogginlägg, som jag fastnade för:

"När man har PCOS så har man minskad känslighet för insulin. Cellerna i kroppen tar inte upp glykos som de ska villket kan leda till nedstämdhet. Hela mitt vuxna liv har jag varit en deppig människa utan, vad jag har kunnat ta reda på, egentlig orsak."

Jag kan bara instämma. Jag var förgiftad av min insulinresistens mellan 14 och 24 års ålder. Ja, det började nog egentligen ladda upp redan i 12-årsåldern.
Jag önskar att det inte vore så att mängder av kvinnor går runt och mår så som jag gjorde, bara för att så många inom vården fortfarande har noll koll på PCOS. Det säger jag bara, jag kommer att bevaka mina döttrar stenhårt för att kunna rädda dem från att drabbas av mitt elände! PCOS är ju till råga på allt ärftligt.

Ännu en vecka till ända. En skön helg ligger framför oss. Min nya livstil känns fortfarande lika bra. Jag unnar mig att känna mig belåten över att jag tagit det första, viktiga steget till att hitta balansen i kroppen när nu mitt barnafödande är över. När jag inte kan förlita mig på min kropps egen, läkande hormon-
behandling. Jag har ju varit påverkad av amnings- och graviditetshormoner i mer än sex års tid. De korta perioderna mellan avslutad amning och näst- följande graviditet har bara varit några få månader.

Nu skall kroppen lära sig att fungera på egen hand.

Blandad kompott

Jag har precis haft mamma-kompisarna A och M här på besök. Vi åt soppa och pumpabröd och pratade. Tänk att det kan vara så trevligt att umgås under så enkla omständigheter! Ni skall veta båda två att jag är jätteglad över att ha återfunnit er!

Morgnarna här hemma har varit väldigt annorlunda sedan förra veckan, då skola och dagis satte igång. Det är exotiskt och fortfarande lite ovant att vi alla är hemma, tillsammans, en del av morgonen.
Mannen och store H går upp först och går ned till frukostbordet. Jag och den övriga flocken ansluter efter en stund. De två förstnämnda kör sitt eget morgonrace, och lämnar oss andra strax innan 07.30, då mannen lämnar store H i skolan på väg till jobbet. Detta arrangemang var till en början endast på prov, men har visat sig fungera alldeles utmärkt.
Store H tycker om att komma till skolan en stund innan allt sätter igång, och mannen kommer in på jobbet i hyfsad tid. Själv slipper jag det som innan sommaren i min tankevärld föreföll kunna bli en logistisk mardröm. Allt har helt enkelt löst sig till det bästa.

Det finns en hel del tid att fundera över saker, när man som jag promenerar fram och tillbaka till och från dagis och skola. Sedan vi kom tillbaka från landet, har jag lyckats med konststycket att någonstans försona mig med tanken på att vi har det som vi har det. Det har så klart att göra med att återgången till vardagslivet gick bättre än förväntat. Men i grund och botten så har det nog mest att göra med att jag inte orkar gå omkring och vara avundsjuk längre. Ja - det finns de som har större hus än vi, och bättre ekonomi. Men vi har det faktiskt bra som vi har det. Med höstens planerade förändringar här hemma, kommer vårt lilla radhus att i ännu större utsräckning skräddarsys för våra behov och önskemål. Det kommer bli snyggare och mer praktiskt, helt enkelt. På ytan ingen större förändring, men känslan är en annan.

I går var en dag då lilla M mest bara ville vara i famnen. Hon fick två sprutor på BVC, vilket kanske var en förklaring. För att roa mig satt jag framför datorn och tittade på gamla foton. Det är så få år jag har varit mamma, men när jag tittade på bilder från innan lille F fanns, när vi bara hade två små barn, då känns det som att det var tio år sedan. Så mycket har hänt. Vid den här tiden för sex år sedan hade jag en liten, liten bebismage, och trodde jag skulle bli mamma i februari 2003. Nu bor det fyra barn i huset. Helt befängt!

Hittade också bilder från vårvintern,våren och sommaren 2005. Det var en annan Annika. Jag blev oerhört motiverad av att titta på dem. De symboliserar målet; det är dit jag ska! Det är så jag vill se ut igen.

Jag vet att jag kommer att klara det!


Skansen, sommaren 2005.

Kläder för lite större barn

Hittade precis nya klädmärket House of Lola hos Weronica!
Vissa av plaggen var lite för mycket me & i för min smak, men flera saker var verkligen jättefina.

Jag beställde ett par plagg åt lilla H, och det skall bli spännande att se om deras storleksangivelser stämmer. Lilla H är en slank fyraåring på cirka 104 cm. Jag har ibland en tendens att låta henne ha kläder lite för länge, tills de nästan är i minsta laget. Kanske borde jag låta henne ha på sig lite rymligare kläder som omväxling?

Om sanningen skall fram

I dag har jag funderat lite på vem det egentligen är jag riktar mitt tilltal till här på min blogg. Vem det är jag ser framför mig när jag skriver.
Det är en handfull vänner, som jag vet läser här; mer eller mindre regelbundet, så mycket vet jag. Och så är det förmodligen ett gäng andra personer som jag inte har någon riktig koll på.

Den så kallade trogne läsaren vet att jag tidigare skrivit om min önskan att i all enkelhet börja matblogga. Inte minst för att ha något meningsfyllt att gör under den fritid jag faktiskt har till mitt förfogande.
Trots att dagarna tas upp av sysslor såsom amning, matlagning, lämning och hämtning på dagis och skola, tvättsortering med flera sysslor som fyller och förgyller livet för en fyrabarnsmamma i Söderförort.

Därför har jag startat den här, för att ge mig själv lite eld i baken.

Välkommen!

Om ni mot förmodan missat detta

Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars blogginlägg som redan hunnit snackas om i radion såväl som refererats till på otaliga bloggar.

Tja, vad skall man säga? Läs själv och se.

Följande citat är väl det som orsakat flest reaktioner:

"När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?" 

Läs inlägget och funderas på vad det egentligen är de är ute efter.

En fräck stöld!

Jag erkänner, jag har stulit denna bild från Denise Rudbergs blogg. Var liksom ingen vits med att ta den lilla yttepyttebilden från Bokus. Se här, en bok jag ser fram emot att läsa!

Redan beställd, för övrigt. Jag gillar att Bokus erbjuder avgiftsfri frakt i utbyte mot att man får vänta någon dag längre på sitt paket. Det motiverar inte minst enstaka bokinköp; att det inte känns som att man måste samla på sig en diger lista för att det skall kännas lönt att beställa.

Framåt helgen ser jag mig själv med en kopp te, djupt försjunken i ovan nämnda roman...
 

Bilden på den vackra burken med Kusmi-te är lånad från fina nätbutiken Country Style.

Charlie och Lola

Jag älskar detta brittiska syskonpar! Vi köpte de avsnitt som finns på svenska på DVD förra hösten. Charlie och Lola är en stor favorit hos barnen, och jag har bara varit lite bekymrad över att figurerna eventuellt inte blivit tillräckligt populära i Sverige för att ytterligare avsnitt skall översättas.

Just därför höll jag nästan på att sätta morgonkaffet i halsen i morse. Charlie och Lola går på Barnkanalen vid vår frukosttid på morgnarna, och jag är van vid att ha det för dagen aktuella avsnittet som ett välbekant bakgrundssorl i öronen. Men nu var det något nytt! En dialog jag inte tidigare hört...!!!

Jubel och fröjd, det har alltså översatts fler avsnitt! Lilla H och lille H satt som förtrollade. Store H hade precis hunnit iväg till skolan. Gissa om jag kommer att ligga på för att kolla när dessa avsnitt finns tillgängliga på DVD...

Förutom på DVD och i vanlig bokform, finns några av berätelserna också i det intressanta varianten sticker book. Samma story som i en vanlig bok, men i häftad form, och med hudra klistermärken som berättelsen skall kompletteras med. Det finns också fantastisk kreativa målarböcker, som är lite mer än bara färgläggning. Allt detta på engelska, men så klart inte värre än att man kan läsa böckerna och simultantolka i huvudet. Hemsidan är också kul!

Snabbt resultat

Nu har vi haft vår veckoenliga invägning.

-1,4 kg sedan förra söndagen.

Jag får väl lov att känna mig nöjd?
Särskilt med tanke på att det inte ens varit särskilt jobbigt. Det känns hoppingivande. Ser fram emot de närmaste 14 veckorna och vad som kommer att ske.
Mest nöjd är jag ändå med hur jag mått under den gångna veckan. Det ökade psykiska välbefinnande jag upplevt är rent ut sagt makalöst

Sommarkort

Efter önskemål - lite bilder från den underbara sommaren 2008. Bilderna är inte arrangerade; store H, lilla H och lille F sitter ofta på rad när tillfälle bjuds!


Lek i skrindan



På altantrappan



I vår egen lilla blåbärsskog



Går emot min vana och lägger till en bild på lilla M, så som hon såg ut vid nästan precis tre månaders ålder.

En bokutmaning!

Kul! Det var längesedan! Sara bokutmanar mig:

Vilken bok läste du senast?
Försöker dra mig till minnes.....har läst kopiösa mängder böcker i sommar, på landet. Men, det måste ha varit Mats Strandbergs Bekantas bekanta.

Vilken/vilka böcker läser du just nu?
Jag har faktiskt inte öppnat en bok sedan jag kom hem från landet. Men jag har några påbörjade böcker som jag skall ta uti med. Den jag först kommer att tänka på är Doris Lessings Den femte sanningen. På landet har jag också John Irvings Until I find you, som jag har uppskattningsvis 80-100 sidor kvar av. Vet inte riktigt vad som hände med den. Den var bra, men det kom saker emellan (i höstas, så det är längesedan dessutom!).

Är det övervägande kvinnliga eller manliga författare i din bokhylla?
Övervägande kvinnliga. Stor övervikt, dessutom.

När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar eller tänker du “nu har jag en fjärdedel”, “en tredjedel”, “hurra hälften” kvar o.s.v.?
Bara när jag läser en bok som jag absolut inte vill skall ta slut för fort. Då kan jag bli lite ledsen när jag läst hälften, och inser att det snart kommer att vara förbi..

Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex. omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar etc?
Från alla möjliga håll, faktiskt! Kanske inte direkt från topplistor, men jag tycker det är kul t ex inne på Bokus där man kan se vad kunder som köpt den bok man själv tittar på köpt för övriga böcker. Där kan jag ibland klicka mig vidare på måfå, för skojs skull, och på så vis hitta oväntade böcker!

När blir en bok för lång?
När jag inte kommer in i den. Om det känns som att det finns ett motstånd i den som inte eggar mig utan stöter bort mig. När jag inte ser fram emot nästa tillfälle att läsa den, helt enkelt.

Läser du lika gärna på engelska som på svenska?
Jag läser gärna på engelska. Tycker om att försöka hålla uppe mina språkkunskaper och bredda mitt ordförråd. Det är också ett sätt för mig att sänka min läshastighet. Det är ju inget självändamål att läsa snabbt.


Vilken bok blev du senast berörd/inspirerad av?
Jag läste Dotter önskas av Katerina Janouch i våras, och blev oerhört och oväntat berörd. Lite hade det nog att göra med att jag var gravid, i och för sig, och hormonellt blödig. Men boken var helt klart över förväntan bra.

Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig/vilken bok lämnade du senast?Absolut! Det händer och har hänt. Senast var nog Torgny Lindgrens Norrlands akvavit i våras. Orkade helt enkelt inte med den. Den engagerade mig inte ett dugg. Ett praktexempel är annars deckarförfattarinnan Denise Mina, som ju haussats så mycket. Försökte läsa en bok av henne härom året, och den var usel. Kan möjligen delvis ha med översättningen att göra, men det var verkligen inte bra. Klichéartad. Gick inte att läsa.

Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla/lånar du oftast?
Svår fråga. Dessutom är nästan alla våra böcker på landet, så jag kan inte titta i bokhyllorna för att få hjälp. Med risk för att det låter alldeles för pretentiöst, så är nog Nobelpristagare överrepresenterade. Men, och ett stort men, bara i form av antal böcker, eftersom jag har så många böcker av Halldór Laxness och Doris Lessing.

Rekommendera 5 författare:
Halldór Laxness
Sara Lidman
Elisabeth Jane Howard
Doris Lessing (särskilt de två romaner hon skrev under pseudonymen Jane Somers: En god grannes dagbok och Om de gamla kunde och de unga visste
Marilyn French

Vill kanske Tove anta utmaningen? Vore kul att veta vad du läst och läser. Lena - och Kicki, förstås! Även kära svägerskan Sara får en utmaning av mig. Skickar också en till J, fastän du ju redovisar mycket i din bokblogg!

La vie sans sucre

Livet utan socker.
Är det så här det känns?
Herregud, vad har jag utsatt mig för under alla dessa år?

Jag har ju avstått från socker tidigare, men jag mindes inte att det är så här det känns. Att inte hela tiden tänka på vad som skall bli nästa godsak jag stoppar i munnen. För det är det som är så sjukt - vanans makt, att unna sig något varje dag. Att gå omkring inne i sin mataffär och undra, inte om man skall köpa något onyttigt, utan vad man skall köpa. När det inte är något extra, något festligt, utan vardagsslentrian. Inte ens en belöning för något, vilket ju i sig är sjukt, utan ännu värre än så - en rutin.

Jag känner mig så annorlunda, fastän det bara gått fyra dagar. Det är riktigt hemskt att inse vad sockret gör med mig:

Socker gör mig trött och arg. Jag antar att en expert rent vetenskapligt skulle kunna förklara hur blodsockernivåer, insulinproduktion med mera fungerar när man har PCO.

Jag nöjer mig just nu med att konstatera: utan socker är jag piggare, effektivare, gladare och jämn i humöret. Det är alldeles sant!

Då väcks givetvis tankar kring huruvida detta lilla viktminsknings- och hälsoprojekt kanske är något som borde permanentas?

Klarar jag det?

YIMBY!!!

Det byggs nytt och projekteras för nya boenden runt om i hela söderort. Även fast allt sådant alltid tar alldeles för lång tid, så är det underbart när det verkligen börjar hända något. Här i Stureby har det planerats radhus längsmed Sågverksgatan ända sedan vi flyttade hit. Nu i kväll, när mannen var ute och sprang, såg han skyltar och till och med markeringar på trottoaren för "hus 1,
hus 2" etcetera. Äntligen!

Underbart att alla överklagande surtkartar till villaägare - och hyresrättsinnehavare med, för den delen - fick stryka på foten! Denna remsa skog, som inte används till annat än genväg till tunnelbanan och rastning av hundar, skall givetvis i stället bebos av barnfamiljer. Mer sådant!

Må så vara att det är bisarra priser vi snackar om. 4500000-5500000-klassen, och så en månadsavgift (visserligen låg, men ändå!) ovanpå det.

Som så ofta undrar jag då vad vårt hus skulle vara värt vid en försäljning. Denna eviga fråga. Få se när vi flyttar härifrån och var vi då hamnar. Vi brukade säga, mannen och jag, att vi inte skulle bo kvar här tio år efter att vi flyttat in. Tja - så som livet ter sig och som priserna utvecklats, så är jag inte längre så säker på att vi bor i ett annat hus 2013. Det kanske snarare är så att 2028, då lilla M är 20 år och alla barn förhoppningsvis flyttat hemifrån - då först är vi på väg mot ett annat boende! Tanken svindlar...

Nya vanor

Det var invägning hemma hos oss i söndags kväll. Jag och mannen, förenade i efterdyningarna från semesterns frosseri och lättja. En lektion i ödmjukhet som hette duga.

Jag tänker inte uppge någon utgångsvikt här på bloggen i nuläget. Vill hålla det för mig själv. Men ett kan jag säga, att jag tror inte jag har vägt så här mycket sedan jag kom hem från Island sommaren 1994; efter ett helt år av dåliga matvanor och tröstätande.

Undrar om vågen verkligen stämmer? Fast, det undrar man väl alltid...

Jag väger 12 kilo mer än jag vill väga.
12 kilo mer än jag vägde våren 2005, vilket var något av en glansperiod för mig såväl vikt- och utseendemässigt. Det är dit jag strävar tillbaka. Jag når mitt mål genom att avstå från socker, smörgåsar och för stora portioner mat.
Mannen och jag tar dessutom en vit månad från i måndags och fyra veckor framöver. Altt för att känna att vi börjar om på ny kula, och för att förstärka känslan av avgiftning.

Det är faktiskt inte svårt att avstå. Det svåra för mig är att äta lagom av det som är gott. Jag fastnar väldigt lätt i ätandet - minst sagt.
Nog om detta nu. Ny rapport kommer på söndag.

Länkat från DN, hittat hos J

Det är alltid bra när det skrivs om PCO. Det borde skrivas mer. Intessant artikel dessutom (även fast den har ett par månader på nacken), som jag hittade hos J.

Förklarar varför jag tyckte mig ha hittat hem när jag började lyfta skrot.

J är en medsyster, fast jag varit mer lyckosam i min kamp mot PCO än vad hon hittills varit. PCO går aldrig över. Man får lära sig att leva med det och att hantera det.

Ett tungt vägande skäl (ha, ha) till mina mål i höst är att jag, för att samexistera med min PCO, måste äta bra och motionera. Annars funkar det inte.

Upp till bevis

Tillbaka i stan på allvar. Nu börjar det dra ihop sig.
I morgon skall vi bland annat gå och hälsa på på barnens dagis. De har inte varit där sedan den 19:e juni. Store H skall ju fortsättningsvis bara dit som besökare. Vi undrar hur det kommer att kännas för honom. På måndag är det den stora dagen - skolstarten.

Det kändes ganska bra att komma hem, trots allt. På landet var det en stark känsla av höst som rådde. Det låg i luften. Dessutom var området så tomt. Säsongen var så kort, det kändes bara som att där var sommaraktivt (eller hur jag skall formulera det) under max fyra veckor. Sedan blev det kolugnt igen.

Nu är det som det är. Vi måste någonstans bo in oss i huset igen och få tillbaka känslan av att det är här vi skall vara.

Temat är annars, som så ofta när hösten närmar sig, förändring. Det finns en energi och ett driv i hösten som saknas hos våren, i vart fall för mig.

Vi gjorde en överenskommelse härom kvällen, jag och min käre man. Vi skall utmana varandra om att nå vissa individuella mål under hösten.
Målen rör samma sak för oss båda: att komma i form och att gå ned i vikt.
Vi är riktiga periodare båda två. För mig är det nästan binärt. Det är lättare att avstå helt från saker än att bara få lite. Semestern har varit en period då vi unnat oss både det ena och det andra, och det har varit fantastiskt trevligt på alla sätt och vis. Så kan det emellertid inte fortsätta.

Så, det kommer publiceras siffror här på bloggen framöver. Varje måndag kväll kommer vi väga och mäta oss. Sakta men säkert kommer vi att närma oss våra uppsatta mål. Framåt vintern kommer vi att må bättre och att se bättre ut. Motivationen är mycket hög hos oss båda.

Det snurrar så många tankar i mitt huvud, men jag har inte ro att skriva ned dem just nu. Tankar kring föräldraskapet, mitt yrkesval och min framtid. Min självkänsla, mina förhoppningar och mina farhågor.

Det får bli en annan kväll.

Katharsis (läs: sälj, sälj, sälj!)

Vi satt och listade det vi vill sälja på Blocket eller Tradera. Insåg att om vi kan sälja allt det vi vill, till rimliga priser (har jämfört och kollat runt), så kan vi få in över 40.000 kronor. Då har jag inte ens börjat räkna på försäljningen av mina gravid- och amningskläder (säkert 2.500 kronor) eller av barnkläder.
En svindlande summa!
Vi skall sälja våra soffor i vardagsrummet, och våra fina Lamino-fåtöljer med rottingsitsar. Sofforna har vi aldrig riktigt gillat, de var ett förhastat inköp under inverkan av desperation. Fåtöljerna blev ett av resultaten då vi sålde vår lägenhet för mer än förväntat hösten 2003. Därutöver skall det säljas diverse barnvagns- och barnprylar, hemelektronik- och datorprylar, soffan i lekrummet, DVD-boxar....listan är ganska lång vid det här laget.

Tanken på att bli av med sakerna är så befriande. Jag har alltid känt mig lite smått euforisk av att rensa i garderober, sortera bort böcker och liknande aktiviteter. Sedan vi flyttade till radhuset, och blev av med källarförråd och matkällare som hörde till bostadsrätten, har vi varit tvugna att bli experter på att regelbundet rensa och sälja.

Det är ren kapitalförstörning att ha saker liggandes och skräpa hemma. I vårt fall handlar det t ex om en hemmabio med projektor, duk och högtalarsystem. Slippa att se dessa dåliga samveten varje dag - eller ännu värre: när sakerna stått framme så länge att man inte längre ser dem.

För pengarna skall vi införskaffa nya soffor. Inte för hela summan; givetvis kommer pengarna att räcka till mer än så. Men det kliar i fingrarna att komma hem och sätta igång med att lägga ut sakerna!

På tillfälligt besök i Stureby

Till slut kändes det som att vi fått en överdos av värmeböljan. Det finns ju gränser för hur mycket man kan variera ett tema. När hettan är så intensiv att alla aktiviteter som inbegriper bilåkning eller minsta lilla fysisk ansträngning är uteslutna - vad återstår då?

Vi kan åtminstone beröma oss om att ha få till lite omväxling kring själva aktiviteten strandliv. Både frukostar och middagar har intagits på vår lilla strand. Jag älskar picnic, och det har varit förvånadsvärt okomplicerat att helt sonika lassa ned middagen i skrindan och knata ned till sjön! Att äta frukost är ju ingen sport - hur jobbigt är det att bre mackor?

Vi är bruna som pepparkakor hela flocken. Till och med lilla M har fått en diskret beige ansiktsfärg; man blir ju som alla vet solbränd även i skuggan.

Eftersom högtrycket nu verkar ha lämnat våra nedjer för gott, tyckte vi det var lika bra att få till ett litet besök i stan. Vi förbereder oss för den "riktiga" hemförden som äger rum torsdagen den 14:e augusti.

Mannen och jag är rörande överens om att vi inte alls vill återgå till vardagen igen. Det kändes tack och lov inte fullt så traumatiskt som vi fruktat att komma tillbaka till Stureby hela familjen, för första gången sedan 22 juni...

Men det känns så fruktansvärt instängt! Radhuset känns så mörkt, luften känns så kvav och vår lilla frimärksstora uteplats känns fånigare än någonsin. Man känner sig ju rent elak som inte kan låta barnen springa ut och leka, så som de kan på landet.

Vi delar känslan av att vara låsta. Att sitta fast.
Kanske är känslan lite starkare hos mig eftersom jag är den som är mest hemma, och som starkast upplever vårt hus negativa sidor i vardagslivet.
Efter den här sommaren, med många samtal om livet och om våra förhoppningar inför framtiden, är vi helt överens om att vi absolut skulle vilja flytta. Men inte till något större. Ett större hus är inte längre intressant.

Hemma i stan bor vi på 112 kvadrat fördelade på fyra sovrum och badrum på övervåningen, samt kök och ett stort vardagsrum på 30 kvadrat på första våningen. Därtill en framsida som bara kan användas som parkeringsplats och soptunneförvaring, samt en frimärksstor baksida som egentligen bara, på sin höjd, funkar om man är två vuxna och en bebis.

Vårt lantställe är på drygt 72 kvadrat och har en tomt på cirka 1500 kvadrat (ungefär, jag har inte helt koll på detta). Huset är disponerat på ett större och ett mindre sovrum, hall, ett litet badrum och ett stort allrum med kök, matplats och soffor vid öppna spisen. Detta lilla hus känns större än huset i stan - kanske för att vi utnyttjar det på ett annat sätt.

Vad vi skulle önska oss vore ett fristående hus i samma område som vi bor, med biytor, och med en lagom stor tomt. Tyvärr känns det ur ett ekonomiskt perspektiv fullständigt orealiatiskt.

Tänk om det hade gått att byta rakt av till något annat? Drömma går ju.

Nu handlar den mest om att bita ihop, och att försöka komma i höststämning här framöver. På vår att göra-lista står bland annat att kränga möbler på såväl Blocket som Tradera. Vi skall samtidigt försöka bli av med några dåliga samveten i form av golvläggning i lekrummet och målning av garderobsdörrar.
Om inspirationen håller i sig, skall vi göra en liten uphottning/make over av vardagsrummet. Gardiner, en matta; kanske kuddöverdrag. Det får räcka.